"Personalen är min viktigaste tillgång och jag är oerhört tacksam för dem"

Halva året har gått och pandemin är inte över än. Vi ställde fem frågor till Katarina Kjeller, ägare av Lidköpings djurklinik om hur hon ser på företagandet ett drygt år efter att pandemin bröt ut.

1. På vilket sätt har du som företagare påverkats av pandemin?

- Djurkliniken har påverkats marginellt. Däremot har branschen i stort påverkats av den enorma tillströmning av "coronavalpar" som har skaffats av alla som sitter och jobbar hemifrån. Det är såklart positivt att många vill ha husdjur men faran i detta är också den romantiserade bild som en del djurägare har av att ha hund. Det finns en okunskap om att ha hund och det finns hundägare som förmänskligar hundar. Detta gör att en del moment, såsom extra bedövning och extra hållhjälp, tillkommer i onödan. Det här är frågor som blir svåra för personalen att hantera. Hundar kommer ibland in sönderbitna av andra hundar och det är också ofta en konsekvens av okunskap hos djurägaren. Jag försöker alltid ägna några minuter vid första valpvaccineringen vid 3 månader åt att informera om att djurägaren behöver vara hundens hundgud och våga vara ledare över hunden. Det är ett ansvar jag känner att jag har som veterinär.

2. Hur har det gått att hitta personal i år?

- Med tanke på den enorma brist som råder på djursjukskötare så satsar jag enormt mycket på att internutbilda den personal jag har och att få dem att stanna. Jag har anställt några ambitiösa och engagerade djurvårdare som har fått arbeta sig uppåt, vilket varit mycket lyckosamt. Det skapar lojalitet och kompetens i företaget. Varje djurpatient är en kunskapskälla och det lägger vi både tid och kraft på att ta vara på, så att kunskapen och erfarenheten hela tiden sprids i företaget. De arbetsmoment som djurvårdare inte får utföra, utförs av veterinärer.
I sommar kommer vi att ha semesterstängt i två veckor, eftersom det blir för slitsamt för personalen att arbeta i treskift. Att behöva stänga ner verksamheten tycker jag är synd och jag ser det som ett misslyckande, eftersom det beror på brist på utbildade vikarier i branschen.

3. Vad lägger du stort fokus på som företagare under Q3 2021?

- Jag lägger stor vikt och kraft på personalen. De är min viktigaste tillgång och jag är oerhört tacksam för min personal. Jag kommer fokusera på utvecklingssamtal och översyn av ansvarsfördelning.
Vi kommer också att investera i en tandröntgen och det tar en del tid. I övrigt har det hänt så mycket på företaget sista tiden så nu måste allt få landa och mogna till sig.

4. Vilken fråga tycker du är den viktigaste frågan för djursjukvårdsbranschen att diskutera och ta ställning till under 2021?

- Det är många frågor men flera av dem kopplas till utbildning. Min uppfattning är att veterinärmedicin har fel huvudman och borde ligga under utbildningsdepartementet istället för näringsdepartementet. Näringsdepartementet var helt rätt förr i tiden när vårt arbete mestadels utfördes på lantbruksdjur. Men idag är det övervägande smådjur som behandlas på djurkliniker och djursjukhus. Det är så verkligheten ser ut för oss nu och antal smådjursägare blir bara fler i samhället. Veterinärutbildningen behöver tillhöra en medicinsk fakultet som förstår att det medicinska hantverket behöver en stor tillströmning av patientdjur. Kvalitén i utbildningen skulle höjas om den hade tillgång till verkliga djur och verkliga fall. Veterinäryrket är till stora delar ett hantverksyrke som behöver praktiseras.

- All veterinärverksamhet är i grunden medicinsk och syftar till att värna människors hälsa därigenom att livsmedel är friska och kommer från friska djur, att medicinsk forskning använder friska försöksdjur och att människors sällskapsdjur är friska.

- Djursjukvårdare på gymnasienivå vore också önskvärt, då minst tre fjärdedelar av allt arbete på en djurklinik är inköp, administration, reception, framplockning, handräckning, städ, tvätt och disk samt rastning och omhändertagande av djuren. Vi behöver också en företagsutbildning så att det finns en chans att börja arbeta i branschen även om man inte gått den traditionella skolvägen.

Text: Sophie Åhsberg