”Jag skulle beskriva mig som en barnmorska”

– Rollen som opartisk ordförande, Opo, handlar mycket om att få igång samtal mellan parterna. Det kräver att man är genuint intresserad och frågvis, säger Erland Olauson som trots att han är pensionär är engagerad i en rad olika uppdrag, varav Opo är ett.

Han har alltid haft en vilja att vara med och påverka samhällsutvecklingen. Intresset för politik väcktes tidigt, och han har verkat inom fackföreningsrörelsen hela sitt yrkesliv. Men det är inte främst att företräda en viss grupp som varit drivkraften, säger han, utan det större perspektivet. Här är den svenska modellen, som innebär att arbetsmarknadens parter gemensamt bestämmer förutsättningarna på svenska arbetsplatser, en grundbult och en framgångssaga, enligt Erland Olauson.

– Jag brinner för att den svenska modellen ska leva och utvecklas. För att lösningar på arbetsmarknaden ska bli bra krävs noggranna avvägningar, och när parterna väl kommer överens tar de också ansvar för sina överenskommelser. Att vi i Sverige har få strejkdagar och en god löneutveckling över tid är bevis på att modellen fungerar.

Det svåra är att ställa rätt frågor

Han är jurist och har decennier med erfarenhet av arbetsrätt och förhandlingar i bagaget. Flera av de övriga opartiska ordförandena har han tidigare förhandlat mot i rollen som avtalssekreterare på LO. Nu ska de tillsammans se till att ro avtalen i hamn.

Hur går det att samarbeta och vara opartiska, när ni tidigare suttit på varsin sida om förhandlingsbordet?

– Att vi som grupp har en tydlig gemensam uppgift är nyckeln. Vi har alla hållit på med förhandlingar i 20–30 år och är tränade i att förstå den andra sidan. Ingen är representant för arbetstagare eller arbetsgivare i gruppen. Så det är inte svårt att vara opartisk.

Det är viktigt att ha klart för sig att det inte är Opo som träffar avtal, utan bara ska underlätta för parterna att bli överens, påpekar Erland Olauson.

– Vi kan inte styra eller tala om hur parterna borde tänka eller göra, vi måste istället ställa frågor för att komma framåt. Det är det svåra, att ställa rätt frågor.

Någon förhandlingschef beskrev samtalen med Opo lite som att bli inkallad till rektorn.

– Ja, lite så kan det kanske kännas, säger Erland och skrattar till. Vi har också beskrivits som barnmorskor, fortsätter han. Det är inte Opo som föder, men vi hjälper till.

Egentligen är han pratsam, säger han, men det får man inte vara som Opo. Däremot behöver man vara bra på att lyssna. Tålmodig behöver man också vara, enligt Erland Olauson.

– Det vet jag inte heller om jag egentligen är, tillägger han efter en kort paus och skrattar igen.

Knepiga förutsättningar för förhandlingarna

Gröna arbetsgivare är en av arbetsgivarparterna i industriavtalet och är därmed först ut i förhandlingarna. Om det är något som är utmärkande för de gröna näringarna är det storleksskillnaden mellan företagen, tycker Erland Olauson. Här finns jätteföretag såväl som enmansbolag, som alla företräds av samma part. En fråga han nämner som gemensam för många av företagen inom näringen är den om utländsk arbetskraft.

Förutsättningarna i den här avtalsrörelsen är speciella med mycket osäkerhet i ekonomin och omvärlden, påverkar det förhandlingarna och rollen som Opo?

– I hög grad är det samma som vanligt, men en del saker blir extra knepiga. Som Opo är vår uppgift till exempel att verka för långa avtal för att skapa stabilitet, det kan bli svårare med det omvärldsläge som råder.

Erland Olauson återkommer hela tiden till värdet av den svenska modellen. Att parterna tar gemensamt ansvar är oerhört viktigt för att nå framgång, tycker han.

– Det är viktigt att inte glömma helhetsperspektivet, den större bilden. Miljoner människor har gått till jobbet varje dag och följt de avtal som parterna slöt för tre år sedan. För att det ska fortsätta fungera bra är det viktigt att förtroendet för modellen bibehålls.