”Ett robust samhälle har egen livsmedelsproduktion”

Foto: Fredrik Persson

Hon anar en omsvängning i attityder efter Coronakrisen. Nu hoppas Gröna arbetsgivares ordförande att fler svenska politiker ska våga stå upp för den inhemska produktionen av livsmedel och andra gröna råvaror.

För att de gröna näringarna i Sverige även fortsättningsvis ska vara en viktig del av samhället, som bärare av industri och för livsmedelsförsörjning, så krävs att vi kan konkurrera med vår omvärld. Och för det krävs nationella politiska incitament, menar Annika Bergman, ordförande i Gröna arbetsgivare.

– Tappar vi i konkurrenskraft så kommer vi också tappa i produktion, förklarar hon i podden Gröna samtal.
Framöver, menar Annika Bergman, är det viktigt att man från politiskt håll tittar mer på frågan om hur man skapar ett robust samhälle – med lärdomar från coronakrisen färskt i minnet.

– Ett samhälle som klarar kriser har en egen livsmedelsproduktion, säger hon. Och då måste det samhället även i normala tider konsumera svenska livsmedel. Annars finns de ju inte när det väl bränner till.

Stötta inhemsk råvaruproduktion

Hon önskar att politiken i större utsträckning än i dag ska ta hänsyn till frågan och stötta den inhemska produktionen av livsmedel och andra gröna råvaror.
Lantbruket och skogen förväntas spela stora roller i omställningsarbetet framöver. Trots det har det varit ganska fult i Sverige att stå upp för den inhemska produktionen, detta gäller inte minst politiker, menar Annika Bergman.

– Produktion i Sverige skitar ner i Sverige. Det ligger nära till hands att tycka att någon annan kan producera det någon annanstans. Men vi vet ju att klimatavtrycken för produktion är lägre i Sverige, säger hon.
De senaste åren tycker hon sig ändå ha sett en viss omsvängning inom politiken.
– Allt fler förstår vikten av att ha en nationell basnäring¬ – det gläder mig, säger hon.

Vill du höra Annika Bergman prata mer om utmaningar, och de potentiella framgångsfaktorerna för framtidens gröna näringar, lyssna gärna på poddsamtalet.

 Text: Mia Sahl