Snårig väg från Naturbruk till arbetsplatsen

Amelie von Zweigbergk har varit statssekreterare på Utbildningsdepartementet och är i dag konsult med fokus på kompetensförsörjningsfrågor. Hon har tagit fram en rapport på uppdrag av Gröna arbetsgivare där hon har identifierat hur utbildningskedjan för de Gröna näringarna ser ut. Och det är inte en rakt igenom obruten kedja, men den går att laga.

– Vissa branscher har lyckats väldigt väl i att mejsla ut ett relevant yrkesprogram och fört det vidare till yrkeshögskolan. De har ock å fått berörda myndigheter m fl. att lyssna på dem. De har haft en åsikt, varit duktiga på att framföra den, och sedan fått gehör hos den "motsatta sidan", dvs politiker och utbildningsanordnare. Där tror jag gröna näringen har haft problem, därför att det finns många olika behov och prioriteringar i branschen, säger Amelie von Zweigbergk.

Hon fortsätter:

– När man skapade Naturbruksprogrammet togs stor hänsyn till att Sverige är ett långt land med många klimatzoner – därför byggde man in stor flexibilitet avseende programmets utformning på olika skolor. Skolorna och eleverna skulle själva kunna få välja fritt mellan ånga olika kurser tan pekpinnar från staten. Men det har lett till att Naturbruksprogrammet ser mycket olika ut från gymnasieskola till gymnasieskola, och det gör det svårt att bedöma för potentiella arbetsgivare vad det egentligen betyder att en person man vill anställa gått naturbruk. Hur ska då en arbetsgivare kunna veta vad en elev verkligen kan.

Amelie påpekar vidare att den gröna näringen bör titta på andra yrkesprogram, både på gymnasie- och på YH-nivå, men att det inte kan bli kopior rakt av. Valbarheten är en sak som hon menar måste ändras på gymnasienivån och där går det att hitta goda exempel.

– Det finns en stor del av gymnasieprogrammen där skolorna kan lägga upp programmen själva och eleven också kan välja mycket själv. Den valbarheten tror jag måste minska så man får en slags standard och därmed blir mer lik de andra programmen.

Spretigheten ställer också till det för SLU, som har en mycket begränsad rekryteringsbas direkt från naturbruksgymnasierna. Varför? Jo, de kurserna som krävs för att komma in på SLU saknas i regel i naturbruksprogrammet. Så det som borde vara en självklarhet blir istället ett hinder för eleven. Därför behöver vissa matematikkurser läggas till, så att den som valt naturbruk också har möjlighet att söka ett brett utbud på SLU.

– Om man som 15-åring tycker det är intressant och spännande att få jobba med skog och mark, men därutöver inte vet så mycket mer om vad man kan jobba med i framtiden, så måste det vara möjligt att läsa på ett Naturbruksgymnasium och känna sig trygg med att man blir anställningsbar direkt efter gymnasiet, eller att man har möjlighet att läsa vidare direkt på SLU, utan att behöva komplettera sin utbildning först. Så ser det inte ut på de flesta naturbruksprogrammen menar Amelie.

– Och detta är en "lågt hängande frukt" som vi borde kunna åtgärda, säger hon.

När man tittar närmare på Yrkeshögskolan uppenbarar sig en annan utmaning.

– Problemet med yrkeshögskolan (YH) är att alla deras utbildningar förväntas vara eftergymnasiala.

Så om det är en kurs som du skulle kunnat ha läst på gymnasiet, så ska du ha läst den på gymnasiet, inte på YH. Det innebär för naturbruks del att avseende kurser som finns inom exempelvis trädgård hänvisar man till att eleven måst ha läst vissa kurser redan på gymnasiet för att få börja på en trädgårdsutbildning inom YH. Som det ser ut för närvarande kan man namnge alla elever som går utbildningen – trädgård på gymnasiet – och det är en hopplös rekryteringsstrategi, säger Amelie von Zweigbergk.

En del av lösningen skulle kunna vara att YH-utbildningarna tillåts ge en inledande kurs, där de som inte har behörigheten kan läsa till den innan programmet börjar. På så vis blir tröskeln lägre, och mindre kommuner får lättare att tillhandahålla kursutbudet.

Många kommuner har helt enkelt inte råd att ge alla utbildningar som de ska i dag. Konsekvensen för en person som vill gå en YH-utbildning, men som måste komplettera med en kurs, blir då att denna person inte kan påbörja sin YH-utbildning om kommunen där hen bor inte ger just denna utbildning, då tar det stopp. Men också avseende detta problem har Amelie
idéer kring hur det skulle kunna lösas.

– Jag tror att man på lite längre sikt skulle behöva tänka i regiontermer när man tänker utbildning, för yrkesutbildningar är ofta väldigt dyra, inte minst de gröna utbildningarna. Och småkommuner har inte råd att göra det här, det finns inte på kartan. Om man kommer upp på regionnivå, då finns det ändå möjlighet att hantera det.

Samtidigt är kostnaderna inte bara ett problem i mindre kommuner. Naturbrukskurser kostar, ofta mer än andra yrkesutbildningar. Men det är inte kostnadsbesparingar som är lösningen menar Amelie. Det blir tydligt att det är ett problem för mindre utbildningar. De ges på få platser och har få sökande. Att de är små leder till att färre är villiga att ge utbildningen. För ett program som t ex trädgård, innebär det att man hamnar i en ond spiral som är svår att komma ur. Därför måste vissa utsatta utbildningar säkras upp nationellt.

– Det är inte jättemånga utbildningar som berörs och man behöver inte utbilda jättemånga elever varje år, men det är ändå viktigt att det blir en ordentlig grupp. Men det är också dyrt. Då är det bättre att man samla r alla statliga pengar på ett ställe och har utbildningen samlad på ett sätt som bransch, kommun och stat har kommit överens om.

Hur kommer det att gå? Ja, förutsättningarna är, enligt Amelie von Zweigbergk, goda i vår framtidsnäring.

– Jag tänker att de gröna näringarna och Gröna arbetsgivare har en drömsits. Alla är intresserade av de här frågorna nu, och därmed så är Gröna arbetsgivare en viktig part, och det man säger kan, politiken i det här fallet, inte bortse från.